Bunkan

Den 28e januari detta året ryckte jag in på LV6 i Halmstad. Nervös som få så tog jag tåget tidigt på morgonen för att vara framme och inryckt denast 12.00. Jag hade tränat mer än förr men min vikt hade bara fortsatt uppåt och den morgonen vägde jag mer än jag någonsin hade gjort förut. Jag insåg snabbt att detta kommer blir 3 fruktansvärt tunga månader, men jag ville ju göra detta så det var bara att bita ihop. När jag kom fram till LV6 och insåg att vi bodde på fjärde våningen så trodde jag att jag skulle dö (ni som bor i hyres-/bostadsrätter och tycker att 4 våningar inte är något alls kan vara tysta, 4 våningar i en kasern betyder väääldigt många trappsteg då tacket i sådana byggnader är mycket högre än i vanliga byggnader). När vi hämtade ut den första utrustningen och skulle bära den upp för alla trapporna så ville jag ge upp direkt (hade varit där i 1-2 timmar). Andra uthämtningen, dagen efter, var värre och sista uthämtningen, tredje dagen, var värst. Men trots allt så överlevde jag. Torsdagen var första dagen jag bröt ihop, vi hade vapenhantering och jag var urusel. Jag måste helt klart träna upp musklerna i min vänsterarm... De kommade dagarna blev det några fler ihopbrytningar men jag fortsatte ändå, ville inte ge upp och trots att det var jobbigt så kände jag mig så otroligt hemma. 

 

Andra veckan fick vi avfyra ett vapen för första gången och jag minns hur nervös jag var, trodde på fullaste allvar att jag skulle spy. Men såfort man hade avfyrat det första skottet så var man fast, det var bland det roligaste jag hade gjort i hela mitt liv. I slutet av andra veckan hade vi vår första helgpermission, den var väldigt efterlängtad! Väl hemma så kände man hur allt var förändrat, det kände som man varit borta i en evighet och att man levde i två helt olika världar. Hemma var man samma gamla vanliga Jenny medan i Halmstad var man rekryt Burman. Två personer som knappt kände av varandra, skillnaden var så sjukt stor så jag blev nästa rädd för mig själv. Men en sak insåg jag snabbt, jag älskar den nya personen som jag blev (trots att jag kunde blir lite för gnällig ibland). Man insåg snabbt att man orkar mycket mer än vad man trodde. Problemet som kom nu var att pågrund av min vikt så överbelastade jag mina knän väldigt rejält. Allt man skulle göra gjorde ont och plutonen fick bära mina saker istället.

 

Fjärde veckan åkte vi ut i fält. Första dygnet var humöret uruselt hos de flesta och många ville åka hem. När vi kom ut så var det snöblandat regn, allt var jätteblöt och kallt. Efter första natten mådde jag så sjukt illa, men efter att ha fått äta frukost och gå på toa så mådde man mycket bättre. Resten av dygnen var mycket bättre och vi hade jättebra väder. Dock blev mina knän värre och värre och de två sista dagarna grät jag mig igenom så ont jag hade. Det var skönt att komma hem igen på torsdagen och vi fick vårda materiel till klockan ett på natten. Den helgen var andra helgen man fick åka hem och det var underbart.

 

7:e veckan åkte vi ut i fält igen, då hade mina knän blivit bättre. Första dagen gick allt väldigt bra och det var roligt att vara ute. Om vi bortser från kylan på kvällen och att vi hade problem med tältet. Men när man väl fick lägga sig var det underbart. Andra dagen så sköt vi hela förmiddagen, då började jag känna hur ont jag hade i min rygg. Jag sköt kasst och mådde kasst. Efter lunchen kändes det lite bättre i några minuter, men sen blev det outhärdligt så jag fick ta av mig skyddvästen. Dock blev det bara värre och värre och tillsist gick jag med bara uniform och vapnet och höll ändå på att spy av smärta. Så 23 på kvällen blev jag hämtad och körd tillbaka till kasern med all min utrustning. Var framme vid midnatt och fick bära all packning upp för alla trappor. Dagen efter fick jag gå till sjukan och de skickade hem mig till söndagen.

 

Veckan efter blev min sista vecka. Vi hade individuella samtal och jag kunde inte få godkänt pga att jag hade missat förmånga fys-pass pga skada. Då kände jag att det var bättre att hoppa av, åka hem och träna upp mig för att kunna göra om GMUn nästa år.

 

Så det är ungefär där jag är idag. Jag tränar och står i. Försöker gå ner i vikt och under de 2 månaderna jag låg inne gick jag ner 9 kg. Har stannat vid det nu, men har ju som tur är inte gått upp något i vikt igen iaf.

Det har gått lång tid sedan mitt senaste inlägg. Närmare bestämt strax över ett år. Oj vad mycket som har hänt sedan dess. Vet inte ens vad jag ska börja.

 

För ett år sedan så höll jag på med mitt examensarbete i meteorologi och tråkigt nog så är jag än idag inte färdig med det... Samtidigt som jag höll på med detta fick min pojkvän jobb i Skåne och vi blev sambos i maj förra året (kan inte fatta att vi snart har bott ihop i ett år). Jag fick sommarjobb på ett vårdboende och jobbade där hela sommaren. En vecka åkte jag och hela min familj (med respektive) till Turkiet för att mina föräldrar fira 25-årig bröllopsdag. Det var nog ungefär det roligaste jag gjorde den sommaren. Annars jobbade jag mest.

 

Till hösten valde jag att fortsätta att studera så det blev några kurser i fysik (som jag inte alls intresserade mig för). Men det var ett bra tidsfördriv och ena kursen var trots allt rätt rolig när jag väl satte mig in i den. 

 

I september fick jag även åka upp till Linköping för några dagars medicinska tester för att kunna bli försvarsmeteorolog. Egentligen visste jag inte riktigt vad jag ville göra med mitt liv, men tänkte att det inte kunde skada att göra testerna (i annat fall så fick man iaf veta att man var frisk). Testerna gick bra och därmed var jag officiellt antagen för att göra GMUn under förste perioden av 2013. Helt plötsligt hade jag en plan över hur mitt liv skulle se ut. Jag fick veta att man behöver vara rätt tränad för att orka med GMUn, så jag började att träna lite mer (långt ifrån tillräckligt visade sig). Examensarbetet hamnade längre och längre ner i min prioriteringslista och tillslut blev det närmare bortglömt. Dock visste jag långt ner i maggropen att detta arbete från djävulen var tvunget att göras någongång, men jag sköt ändå upp det och en månad innan inryckningen så var jag inte ens halvklar. Jag blev alltså tvungen att skjuta upp det på obestämd tid (lutade åt 1-2 år). Jag kunde slappna av lite, då visste jag att jag inte behövde oroa mig för det nu iaf. 

 

Resten av min årsberättelse kommer imorgon!